Vecka 2: fredag 30/8 till torsdag 5/9
Denna vecka gick det stadigt uppåt. Trots det började den (fredagen) med en liten dipp. Hade en dålig dag helt enkelt, och tyckte inte att det hände något. Men sen (med lite hjälp av Phil) intalade jag mig själv att det faktiskt bara var en vecka sedan jag opererades och att MYCKET hänt sedan dess.
Dagarna såg ut så här: vakna, ta smärtlindring, hela morgon-stöket med frukost och påklädning av barn. Sen dusch, promenad (runt kvarteret, ibland lite längre), sova, fixa album på datorn, läsa, lunch, sova och kolla på Netflix. Och kanske laga mat om jag orkade. Kunde sitta och jobba allt längre stunder, vilket hjälpte.
På helgen packade vi ner alla mediciner och åkte ut till landstället. Det var underbart att sitta ute i en solstol och andas frisk luft och ”hänga” lite mer med barnen och inte bara vara beroende av att de kommer in till mig i sovrummet. Kunde gå en lite längre promenad också på ca 500 meter (se bild nedan). På kvällen unnade jag mig ett glas vin till kantarellpastan, så skippade middagsdosen alvedon. Kändes otroligt lyxigt.
På söndagen vaknade jag upp till den muntra känslan man får när man inser att man inte behövt smärtstillande alls på 18 timmar! Dock behövde jag ta full dos den dagen, men ändå! Helt hanterbar smärta.
När måndagen kom kunde jag stå upp i min ”hemmastudio” (garderoben) och spela in ljudfiler till TV8. Yay!
Promenaderna blev längre, kunde gå ett varv runt Humlan lite snabbare OCH besöka mataffären samma dag. Några stora inköp blev det inte då jag inte kunde bära tungt, men typ en liter mjölk, en påse äpplen eller något annat som stod på listan.
Vecka 3
Nu kunde jag köra bil igen! Så blev en del besök hos mina föräldrar, som bor en lagom åktur bort.
Kroppen kändes stel denna vecka, men samtidigt som att det kröp i den och jag längtade efter mer rörelse. En aning frustrerande att iaktta Phils marathonträning under denna period, men min tid kommer (dock inte marathon, det har aldrig varit min grej). Längtan efter långpromenader och att kunna springa, den började komma ikapp.
Smärtan kom alltid smygande på slutet av dagen, men halvvägs in i veckan kunde jag skippa smärtlindring helt! Aldrig hade jag väl trott att jag skulle vara i princip smärtfri bara två veckor efter operation (peppar peppar). Eller att jag skulle kunna gå runt Humlegården, en sträcka som är 1km dörr till dörr, redan nu.
En annan höjdpunkt denna vecka var att kunna hämta Freja (min yngsta) på förskolan. Med buss så klart. Det var kul att se alla igen och få en känsla av normalitet.
Dag 15 efter operation var yngsta ledig från förskolan så vi besökte Bergianska trädgården med mina föräldrar. Det var lite överkurs att sitta och stå så länge så till slut fick jag bryta och åka hem och lägga mig, men samtidigt var det så skönt med miljöombyte igen. Börjar bli lite trött på lägenheten liksom. Och det gick ju!
På helgen därefter sprang Phil halvmaran tillsammans med min bror och svägerska. Efteråt samlades alla här hemma och min bror mådde dåligt så fick sällskap på sofflocket medan barnen och kusinerna sprang runt och härjade. Låg och betraktade allt liv och rörelse och kände en sorts lycka att bara kunna betrakta och ta in och vara tacksam för de jag har runtomkring mig.
Men sen är det ju så där med mig att det är väldigt mycket upp och ner. Natten efter denna tacksamhetskänsla höll mig sällskap, fick jag besök av en stark ilska över att det här hänt mig. Det handlar inte om att jag är träningsberoende och får panik av att inte kunna träna (jag förstår ju att det tar sin tid och jag kommer att bli bra), utan mer en sorg och ilska över att det här har hänt mig och jag vill bara skrika på någon att detta är ORÄTTVIST. – men det finns ingen att skrika på. Jag som tyckte att jag förberedde mig så bra och gjorde allting ”rätt”. Men så är det ibland. Phil tröstar. Barnen klappar på mig och undrar när jag blir bättre. Och så går det över. Men jag märker att när andra tränar framför ansiktet på mig, mest Phil (stackarn), känns det som att det är samma sak som att vifta med en flaska sprit framför ögonen på en alkoholist. I den ögonblicken känner jag mig väldigt ensam.
Jag vågade titta i spegeln och undersöka resultatet denna vecka. Det var inte så läskigt som jag trott. Jag har en mellangård! Det är värt att fira. Annars vet jag inte om det gav mig så mycket mervärde. Det viktigaste är hur det känns.
I övrigt så börjar jag bli riktigt haj på att läsa kroppens signaler istället för att ta till smärtlindring. Visst får jag ont, men jag kan alltid härleda det till en lite för lång eller rask promenad, eller att jag stått lite för mycket. Då vilar jag och så går det över efter ett tag. Men visst känns det som att jag går på ranson. Jag har ett visst antal steg per dag att förbruka, sen säger kroppen STOPP. Det gäller att planera dagen och hur man delar upp stegen till det som behöver göras.
Första mensen kom sedan operationen, i sällskap av ganska kraftig mensverk. Men tänker att det kanske inte är så konstigt med tanke på allt som kroppen gått igenom den här tiden.
Min träning består fortfarande mest av mjuk rörelse, djup andning och skön stretch…
Vecka 4
Sträckorna blir längre. Mina dagar går ut på att luska ut någon sorts osynlig formel som inte finns (utan att låta för mycket som Pettson & Findus) om hur långt jag kan gå för att sedan orka lämna eller hämta, handla på affären, stå upp och spela in ett röstjobb och kanske till och med laga mat och natta barnen.
Vissa dagar känns bäckenbotten bara trött och då tar jag det lugnare och försöker ligga ner (den enda position där bäckenbotten avlastas helt), andra dagar har jag mer energi och den får uttryck i form av rastlöshet. Så jag går och fixar och donar. Hittade en mangel nere i tvättstugan jag inte tänkt på förut så det har jag också roat mig med! Kände mig lite som en mormor men jag måste erkänna att det är en rätt schysst känsla att plocka fram manglade kökshanddukar och lakan ur linneskåpet… Sen drar kroppen i handbromsen och då är det BARA vila som gäller. Det ÄR jobbigt att vara så orörlig och därmed lägga all börda på min man, men å andra sidan så vet jag att han ser det som att vi gör 50/50 ändå. Jag bär på sviterna av något vi gått igenom tillsammans, att bli föräldrar. Då tar han resten utan helt enkelt.
Rent längdmässigt så är jag uppe i 1,7km nu. Plus vardagssysslor. Om man ska mäta och jämföra alltså.
Samtidigt känns som att det står lite stilla nu, trots att jag ju kan läsa mig till i mina egna anteckningar att det ju går framåt. Men ändå, en liten mellanperiod är det nog. Firar att det nu gått en månad sedan operation!
Recent Comments