Detta är mina dagboksanteckningar från min operation den 22:a augusti 2019 samt efterföljande återhämtning.
VECKA 1
Operationsdagen
Nu sitter jag på Bäckenbottencentrum på Huddinge Sjukhus och väntar på min tur. Det har varit en lång väg hit; att leta mig fram till hjälp, att få veta att allt inte alls ”såg fint ut” utan att jag hade trasiga muskler och inte minst att fatta beslutet att göra en operation jag var och är livrädd för. Igår var en jobbig dag. Grät hela tiden. Nu är det dags. Jag är helt slut. Ögonen är svullna och jag längtar efter att bli sövd och bara få det gjort.
Mina förhoppningar kring denna operation:
- Att får bort tyngdkänslan (men förberedd på att det kanske inte går)
- Att känna mer stöd i bäckenbotten: att inte allt är på väg att ramla ut. Speciellt efter träning.
- Att kunna springa milen igen.
- Att lättare kunna gå på toaletten och göra nr.2
- Att få bort känslan av att något sitter i vägen i slidan.
Jag är fullt inställd på att ha ont i 3 månader ungefär. Väldigt länge i alla fall. Och att vara sängliggande de första två veckorna. Därefter lätta promenader men fortfarande mest vila. Känner mig väl omhändertagen och jag är överlycklig att få komma till fysioterapeut Mia Fernando efter operation! Har redan fått ett träningsprogram av henne som jag kan förhålla mig till första månaden.
Nu är det gjort!
Operationen gick bra. Sofie Karlström hette kirurgen som opererade mig. Hon jobbar tätt med Emilia Rotstein och Gunilla Tegerstedt, vilket känns tryggt. Hade inte träffat Sofie förut, men läst mycket om henne i Facebookgruppen ”förlossningsskadad – du är inte ensam”. Hon påminde mig om att hon inte skulle kunna fixa min levatorskada, och att det inte fanns några garantier för att operationen kommer att lyckas. I vanliga fall hade den informationen precis före operation nog fått mig att få ångest igen, då min inre konflikt genom hela den här resan har varit om det är värt att gå igenom en sådan här operation om man ändå inte kan fixa alla mina skador, eller om det är bättre att leva vidare utan operation och slippa ärrbildning och allt det innebär. Men genom att ha pratat med Emilia Rotstein (som utförde alla undersökningar innan) och senare Mia (fysioterapeuten), hade jag ändå landat i att det nog ändå är värt att fixa det som fixas kan, då många upplever bättre stöd i bäckenbotten efter att musklerna fästs i mellangården igen, och det skulle förmodligen i mitt fall göra stor skillnad med tanke på att jag lever ett sådant fysiskt aktivt liv med mycket rörelse.
Vad var då min skada? Jag fick 3 skador efter min första förlossning 2010, som slutade med klipp och sugklocka.
- Två muskler i mellangården som helt eller delvis släppt, transversus perinei och Bulbocavernosus.
- Rectocele, dvs bakre väggen i slidan var försvagad. D.v.s. bakre framfall.
- Levator Ani släppte från sitt fäste i främre blygdbenet. Detta är den skada som inte går att laga eftersom man inte kan klistra fast muskler på ben. Inte än i alla fall.
Utöver detta har jag en kvarstående muskeldelning i magen, en Rektusdiastas, som är 5,5cm där den är som bredast. Den är dessutom ganska djup. Men det är en annan historia som jag tar i ett annat inlägg.
Operationen blev inte av förrän kl.13. Jag gick in och la mig på operationsbordet medan reggae strömmade ur högtalarna. Narkosläkaren var snäll och småpratade med mig trots att jag inte kommer ihåg ett ord av vad han sa. Somnade snabbt. Kommer så klart inte ihåg någonting men känslan när jag vaknade var att jag haft en ljus och positiv sömn. När jag vaknade vid 15-tiden låg jag på sidan och hade inte ont. Kommer ihåg att jag frågade sköterskan i närheten om jag fick hosta. Det fick jag så klart (vad hade jag förväntat mig – ett nej!?). Jag frös som attan. Vid halv fyra lotsades jag ut till vilstolarna bland alla andra nyopererade, där man blir hämtad. Fick te och yoghurt. Jag gick på toa för att kissa och bevittnade mycket blod.
När jag kom ut från toaletten var min kompis Elli där som lovat att hämta mig eftersom min man hämtade barnen från skola och förskola, då de var lite oroliga. Bilresan hem var helt ok. Jag hade ju fått smärtstillande så det räckte och blev över. Hemma möttes jag av blommor, kramar och hemgjorda kort som gav mig ett leende på läpparna hela promenaden in till sovrummet där jag la mig i sängen och somnade bums och vaknade inte förrän vid 22-tiden. Lite besviken att jag inte hållit mig vaken och pratat lite med barnen, men jag kunde inte. Borstade tänderna, kissade och låg vaken till strax efter midnatt. Tog mer alvedon och somnade om. Första milstolpen. Jag gjorde det. Nu började det svåra: återhämtningen.
Dag 1
Natten var ok. Blödde inte så mycket. Var ok att vända mig i sängen också. Jag läste mycket på Mias blogg (www.bakingbabies.se) om hennes återhämtning efter en analsfinkterrekonstruktion, vilket hjälpte mig enormt. Den blev min livlina att förhålla mig till. Morgonen efter kunde jag sitta vid frukostbordet en stund med familjen (yay!), sen duschade jag. Det tog dock all min kraft så efter det sov jag igen. Fortfarande väldigt trött. Men jag kunde gå runt i lägenheten och plocka, vilket jag inte förväntat mig. Gjorde några övningar, men det gick sådär. Kändes väldigt obehagligt. När jag säger övningar menar jag att ligga på rygg i sängen och djupandas och få kontakt med bäckenbotten, och det i sängen. Inget mer. Att komma ned på en matta på golvet var inte att tänka på.
Hela dagen försvann i en dimma. Jag sov, gick runt lite några steg i taget, streamade någon serie. Kunde sitta och äta lunch med Phil, min man, och sitta med lite under middagen också. Faktum är att jag kunde delta en liiiiten stund i fredagsmyset, men somnade i soffan efter halva Mr.Bean och lite popcorn. Efter det vaknade jag bara till för att flytta mig till sängen, där jag sov till 5.30. Då vaknade jag av att det gjorde ont så tog alvedon. Det betyder att jag inte tog smärtstillande mitt i natten!
Min utsikt de första dagarna…
Dag 2
Den här dagen satt jag upp och åt frukost lite längre. Phil och Theo (min äldsta) hade köpt färska croissanter. Som kom första höjdpunkten efter operationen: jag kunde göra nr.2! Gjorde inte så ont som jag trott. Var lite nojig med att hålla rent, ville INTE ha infektion. Duschade efteråt varje gång. Stygnen värkte och stack, vilket för mig var ett bra tecken på att det läker och händer grejer. Var tvungen att fixa en jobbgrej på datorn och upplevde att det är helt okej att stå framåtlutad över ett bord… Annars var det definitivt stå och sitta som var svårast under den här perioden.
Kanske blev det lite för mycket stå och gå under förmiddagen för på eftermiddagen fick jag mer och mer ont, även i vila. Det höll i sig hela kvällen och vaknade under natten och fick ta mer smärtstillande. Beslutade mig för att vänta lite till med övningarna. Mest halvdjupa andetag, inget mer.
Dag 3
Den här söndagen hade jag ONT ONT ONT. Var inget roligt sällskap för familjen, blev mest suckar och muttrande. Det var så svårt att veta hur det skulle kännas. Hur ont ska man ha? Var går gränsen? När ska man kontakta vården? Det luriga är att smärtan varierar också, och inte nödvändigtvis mindre ont på morgonen (efter vila) och mer på kvällen (när en och bäckenbotten är trött). Knepigt.
Dag 4
Måndag igen, så familjen till jobb och skola/förskola. Ringde Huddinge direkt på morgonen och bollade smärtlindring. Fick grönt ljus att lägga till lite ipren också, vilket hjälpte mycket. Hade mindre ont. Hjälpte att min mamma kom och lagade lunch och höll mig sällskap en stund. Efter det kom en kompis förbi med fika och två andra kompisar hörde av sig per telefon. Så det var inte bara jag, smärtan och Netflix. Sådant värmer! Men det var fortfarande hemskt att gå och stå. Sitta var bättre, lite som en hösäck. Bildade snabbt en viss nervositet inför varje gång jag skulle sätta mig upp. Började med att rulla över på sidan, sedan med hjälp av övre handen som jag tryckte ner i sängen/soffan sätta mig upp lååååångsamt och känna hur mycket smärta som smög sig fram under tiden. Men jag kunde göra nummer 2. Är det något en sådan här operation lär en så är det att vara glad över förmågan att utföra det lilla!
Dag 5
Efter regn kommer solsken – och ibland tvärtom! Natten till den här dagen var den värsta tiden sedan operation (5 dagar post-op) och i min dagbok står det att jag bad till gudarna att detta var det värsta. Vet inte om det var en host-attack på soffan under föregående kväll eller om jag flyttade mig på ett konstigt sätt i sängen under natten men under senare natten kom smärtan från helvetet. Vaknade 02.30 och tog alvedon vilket inte hjälpte så klart. Halvsov till kl.6 då det inte gick längre. Så fort jag rörde mig var det som att jag fick en elektrisk stöt mellan vänster sittben och anus. Det kändes som att någon hade skurit ut en bit och hällt på syra. Väckte Phil och meddelade att vi måste åka in till Huddinge, sen tog jag en dusch och bara väntade på att telefontiden skulle öppna på sjukhuset. Kändes som en evighet. Prick klockan 8 ringde jag, och som tur var fick jag komma in. Vid det här laget grät jag. Phil körde mig dit och satt med mig hela tiden.
Att göra en gynekologisk undersökning i det tillståndet var bland det värsta jag gjort. Fy fan. Dessutom TVÅ GÅNGER, då den första gynekologen var osäker och bad sin kollega titta också. Men! Ingen infektion, ingen blodansamling och alla stygn intakta. Allt de kunde se var att jag hade ett rejält blåmärke där det gjorde ont. Samma ställe där kirurgen tagit tag i den lösa muskeln och dragit in den till mellangården… Men att ett blåmärke skulle orsaka SÅ mycket smärta var jag skeptisk till. Och varför några dagar efter? Nåja, jag fick åka hem med morfin som skulle tas vid behov. Bilresan hem kommer jag ihåg starkt. Jag la mig i baksätet och lyckades hitta en position jag inte fick ont i. Solen sken mig i ansiktet och jag njöt av att för en stund inte ha smärta.
När jag kommit hem och vilat en stund var smärtan kvar på samma ställe. Kände att jag nog skulle behöva gå på toaletten, men den aktiviteten var inte direkt något jag längtade efter just nu (som att jag skulle lyckas med det och dessutom få mindre ont, men jaja, man får förlåta sig själv för att inte vara vid sina sinnens fulla bruk under påverkan av morfin). Herregud vad jag höll på. Så fort jag satte mig på toaletten och började slappna av var det som att jag fick en elektrisk stöt igen och jag spände mig och ville helst klättra upp för en vägg. Till slut lyckades jag leverera ordentligt (ber om ursäkt för känsliga läsare men jag tänker att om ni läst så här långt är ni nog rätt härdade) och förundrades åter igen över hur lycklig man kan bli av att lyckas med något så naturligt som att bajsa.
Sen släppte 90% av smärtan! Och poletten föll ned. Gissa vad det var som låg och tryckte på det där blåmärket… Det är ju inte så där jättemycket utrymme för allt innanmäte att samsas på i det där området. Resten av eftermiddagen låg och och halvsov, helt smärtfri, och fattade beslutet att jag ska minska på de där tarmreglerande medlen jag fått och ätit flitigt sedan operationen. Jag njöt och lovade mig själv att vara tacksam för varenda minut jag inte behöver ha ont i resten av mitt liv.
Onsdag 28/8 Dag 6
Första dagboksanteckningen som skrivits på kvällen! Dittills har jag alltid varit för trött, så det blev morgnar. Tillbaka till solsken – så kan denna dag sammanfattas. Knåpade ihop en hel lista med saker att glädjas åt:
- Kunde ta en mindre dos alvedon och dessutom inte behöva röra morfinet.
- Kunde gå på toaletten utan att det var en nära-döden-upplevelse
- Jag skrev en dags manus (mitt jobb: att presentera programmen på TV8).
- Jag gick runt kvarteret (i snigelfart). Solen sken också!
- Jag kunde gå runt lite mer här hemma och dessutom stå längre stunder.
- Jag kunde komma i och ur sängen lättare.
- Jag kunde hjälpa till med matlagningen (nåja, om man frågar mig var det att hjälpa till).
- Jag var vaken tillräckligt länge för att göra en fotobok till min äldsta.
- Kunde utföra nästan ett helt program av Mias övningar.
- Min kompis Petra kom på besök med go’fika.
Hade ont när jag vaknade (3 av 10) men inte ens i närheten av hur ont jag hade dagen före (9 av 10). Så jag fortsatte att troget ta hjälp av mina kompisar Alvedon och Ipren, men behövde fortfarande inget morfin. En bra dag!
Torsdag 29/8 – Dag 7
I min dagbok står det den hör dagen att ”jag vet inte men kanske har det vänt och går åt rätt håll! Peppar peppar…”
Det var en bra dag till med andra ord. Perfekt sätt att fira att en vecka gått sedan operation. Trots att jag väcktes av äldsta som kom in och la sig i vår säng mitt i natten behövde jag inte ta nattdosen alvedon. Hurra! Spenderade dagen hos mamma och pappa i Täby. Låg i deras hammock och andades frisk luft hela dagen. Tog ingen promenad, men sammanlagt blev det mer gå och stå då Phil jobbade sent den kvällen så jag (och mamma och pappa) skötte nattningen av barnen.
Avslutar det här inlägget med en bild på mig när jag lyckats ta mig ner på golvet för att andas på en matta. Det ni!
Recent Comments