Månad 2 + 3
En sak har jag upptäckt. Att om jag går runt lite ”hackigt”, alltså typ från en affär till en annan och stannar, går, stannar osv. får jag mer ont än om jag går på en rask ihållande promenad. Det är som att bäckenbotten värms upp, vilket den ju faktiskt gör och det blir en större blodtillförsel i området. Testade därför att gå lite längre, 3km, för att få upp ordentligt med puls. Jätteskönt! Blev lite svettig och det är fantastiskt att känna blodet pulsera runt igen – något som jag aldrig ens reflekterat över förut…
Höjdpunkten drygt en månad efter operation var besök hos Mia Fernando, min Gud klädd i fysioterapeut-kostym. Jag fick berätta hela min historia och hon lyssnade tålmodigt. Sedan undersökte hon mig. Hon tyckte att ärret/såret såg ut som väntat, eller bättre (utefter min beskrivning) och att inget var överspänt. Levatorerna verkar ha hittat ett sätt att kompensera för deras skador utan att bli spända. Och så tyckte hon att mitt knip var superbra så kort tid efter operation! Det kändes som att jag fick en guldmedalj, så glad var jag! Gick därifrån med ett leende från öra till öra och en förundran över hur man förändras: förut kunde jag bli glad av en komplimang som ”vilket fint hår du har”. Nu slår komplimangen ”vilken lång och fin mellangård du har” den med hästlängder! Ja, man ändras ju liksom i takt med vad livet slänger åt en.
Är uppe i 5 km promenader, har lagt till lätta vikter i mina övningar (se nedan) och kunde delta lite smått i städdag på landet och släpa sly. Cykla kan jag också göra nu, vilket ger mig större frihet. Kul att se lite mer än mina kvarter.
Månad 3 – lite bakslag.
Vecka 12 – Ett litet hopp sedan senaste skrivandet. Anledningen är att det inte funnits så mycket att rapportera. Läkningen har gått stadigt framåt, och jag har kunnat utmana bäckenbotten mer. Precis före höstlovet var jag hos Mia igen som sa att när det gått 12 veckor (nu) slutar vi att vara försiktiga och lägger på mer motstånd och utmaning. Det var med bubbel i magen som jag och familjen åkte iväg till Italien på en höstlovsresa. Där blev det MYCKET promenader, dessutom mycket backar då vi befann oss på Amalfikusten. Allt gick jättebra men sista dagen fick jag jätteont och så kom en ovanlig riklig mens.
Capri. Vackert, men det blev lite många backar och trappor för min bäckenbotten…
Det onda satt kvar i en vecka, vilket gjorde att jag bokade in mig hos Mia som undersökte och blev osäker på vad hon kände på vänster sida. På hennes uppmaning försökte jag boka tid på Huddinge, och hade vråltur och fick tid följande dag!!! (Normalt tar det veckor eller månader). Där blev jag väl omhändertagen av Katarina Cederblad som undersökte noggrant och konstaterade att allt såg läkt ut. Jag behövde vila helt enkelt. Efter det flög jag som på moln och började på riktigt att slappna av ordentligt och sluta oroa mig för att jag skulle förstöra något. Jag förbluffades över hur psykosomatiskt detta är. Så fort jag fått höra att allt verkligen ser bra ut och att såren är läkta, försvann smärtan.
Sedan dess har jag testat lite av varje! Promenader kombinerat med styrkeövningarna hemma. Jag har börjat undervisa gravidyoga och mamma/baby yoga igen, vilket känns lagom. Jag tränar precis så som jag skulle gjort om jag inte gjort någonting på länge, d.v.s. lägger på distans och vikt progressivt.
Recent Comments