13:e januari – månad 5
Bilden ovan är så klart inte tagen i januari/februari, vilket är där jag befinner mig i detta inlägg, men den beskriver hur jag känner mig. SÅ glad och tacksam och överlycklig över att få känna mig stark och HEL igen!
I december, månad 4, släppte jag allt som hade med stegräkning och planering att göra. Jag konstaterade att jag var helt smärtfri, även efter träning. Visst kunde jag känna av bäckenbotten, men mer som att den är lite trött. Ingen smärta. Sen är det ju så att hjärnan varit lite extra mottaglig för det här området under väldigt lång tid, så det är en process i sig att släppa den där automatiska scannern som hela tiden förväntar sig att något ska kännas konstigt. Så lite motsatsen till mindfulness – att sluta känna efter i det området hela tiden.
Nu såhär i januari har jag efter uppmuntran från Mia börjat att jogga lite och har kommit upp i 1,3km. UNDERBART, fick en rejäl endorfin-kick! Har även testat att vara med på en Barre-klass, vilket gick bra. Fick ta det lugnt och ta drickpaus oftare än de andra och göra övningarna långsammare men var med nästan hela tiden. Efteråt känns det ömt och lite ovant men MYCKET starkare och jag är inte ett dugg orolig för att något ska ramla ut, som förut.
22:a februari – månad 6
Det rullar på! Här lämnar jag nog arbetet med att logga återhämtningen, eftersom det nu känns att jag är på banan. Jag lyfter inga jättetunga lyft ännu, om jag någonsin kommer att göra det (har aldrig varit så pigg på det), utan är jättenöjd med att kunna njuta av en lagom lång joggingrunda i skogen utan att känna att jag håller på att kissa på mig eller att allt ska ramla ut.
Jag påbörjade en tränings-dagbok där i januari någonstans men kom snabbt av mig… Det blev tråkigt och kändes inte som att det gav mig något mervärde. Jag känner att jag har uppnått mina mål redan!
- Har blivit av med tyngdkänslan.
- Känner betydligt mer stöd i bäckenbotten. Jag är stark!
- Jag kan jogga igen. Vet inte om jag har så stort intresse av att komma upp i milen igen. Vi får se!
- Det är lättare att gå på toaletten, så att laga bakre väggen har nog hjälpt.
- Jag har inga som helst symptom på framfall = att något sitter “i vägen” i slidan.
Vad som är lustigt är att nu när jag ”fått tillåtelse” av Mia som säger att det är väldigt sannolikt att jag kommer kunna springa milen igen, så vet jag inte om det är så viktigt längre. Jag vill bara veta att valet är mitt och att det alternativet finns där om jag vill senare.
Jag hoppas att den här blogg-serien hjälpt dig som står inför operation eller kanske är nyopererad och behöver lite stöd. Har du synpunkter eller kommentarer är du varmt välkommen att kommentera här nedan, eller kontakta mig på annat sätt.
Allt gott!
//Linnéa
Recent Comments